DD HISTORIA 1979-

Legend

av Lars Cleveman

Dom dummaste bildades hösten 1979 av Martin Rössel och Lars Cleveman 2. De hade träffats tidigare samma år via gemensamma bekanta. Lars Cleveman 2 var vid denna tid cirka 6 år gammal. Han hade uppstått som en förgrening av Lars Cleveman 1, körsångaren, organisten, opera-wannabeen. LC1 gillade ordning och reda samt klassisk musik. LC2 föredrog rock ’n roll, kaos och revolt. Orsaken till personlighetsklyvningen var att LC1 råkat höra Mothers of Invention och inte kunnat hantera den upplevelsen.

Nåja, här var de nu. Bandnamnet föddes under fylla. Martin kom på det, men glömde bort. LC2 hörde och mindes. Medlemmar engagerades: Thomas Hammar (vän till bägge LC och tillsammans med 2:an grundare av det sans- löst kultbetonade bandet Blomsterunge), Thomas bror Dag Hammar och Dan Suttner. Den första replokalen var i Andreaskyrkans källare på Södermalm i Stockholm. Tegel, bakgård, domedag – perfekt. De spelade på instrument, skrev låtar, gjorde konserter och hade högt ställda ambitioner. Dessa blev inte mindre efter att Martin och LC2 gått en kurs på Elektronmusikstudion (EMS) i Stockholm 1979-1980.

Att efter kursen få rätten att boka lilla studion för inspelningar var rena julafton. Många klappar visade sig ligga under granen: nattligt skrik och skrän, intern humor, dåligt kaffe samt ett gäng låtar av hög originell halt. Martins surt förvärvade Micromoog spelade huvudrollen, flankerad av såväl elgitarr som piano, trummor och bas. Vid de två sistnämnda kom de nya medlemmarna Henrik Stawe och Anders Hernestam väl till pass, eftersom de spelade på dessa.

Musiken de fick fram tillsammans var märklig. Humor, allvar och något som var varken eller blandades friskt. Rena rock- och poplåtar gled ut i avantgardistiska minimalistjam. Texterna berörde på olika sätt inre och yttre sår. Viljan att bli förstådd, att kommunicera, kom oftast i andra hand, om ens det. Alienerad vrede var främsta drivmedlet. För varje spelning kom det mer och mer publik. I början var den avvaktande, sedan steg entusiasmen. Skivbolaget Sista Bussen gav ut kassetten ”Lars Cleveman Martin Rössel & Dom Dummaste” 1980 och den bidrog naturligtvis till den allmänna uppståndelsen.

LC2 började så sakta jobba fram en utlevande scenpersona, i folkmun döpt till ”Galne Lars”. Inte honom emot. Låtarna på Kassetten hade gått från scenen, via EMS och sedan ut på scenen igen, ännu en gång kraftigt omstöpta. Detta skapade den förvirring de så gärna eftersträvade. Ur detta kan man läsa två sanningar om DD: 1. De var polymorfa (googla ordet, pucko!) 2. De var alltid mer en idé än ett riktigt band. Motsägelsefullt? Nej! Deras spelning på Arbis i Linköping november -81 finns bevarad och ett par nummer återfinns på denna samling. Lyssna på Xtro Destruction och Labyrint 1. Närmare det de ville åstadkomma har de aldrig varit förr eller senare. Men, att fånga detta på vinyl visade sig vara lättare sagt än gjort…

En vårkväll -81 såg LC2 och Martin bandet Guds Barn spela på Musikver- ket, rockhaket framför andra i Stockholm vid denna tid. Keyboardisten och sångaren Olle Schedin var frontfigur. Martin och LC2 blev imponerade, både av bandet och av Olle. Snart var även han medlem i DD, och gruppen kunde

börja repetera och spela in i hans föräldrars villa i Vällingby. Vid denna tid satt LC2 en eftermiddag i sitt hem och lekte med några harmonier på sin orgel.

– Vad är det du spelar? frågade hans döende mor.
–Bara något jag jobbar med, svarade LC2.

– Det låter fantastiskt, sade modern, och sjönk åter in i sin sömn. Famous last words (nästan). LC2 spelade upp harmonierna för resten av bandet vid första bästa tillfälle och reaktionen var oerhört positiv. Nu skedde allt i hektiskt tempo, LC2 skrev en text, Olle gjorde en melodislinga och Martin skrev en basgång och en refrängtext. Snart stod ”Jesu Kristi 100 krig” färdig i den Schedinska villan. Singeln spelades in, gavs ut på Sista Bussen och blev DD:s utan jämförelse största framgång. Presshyllningarna visste inga gränser och plattan såldes, i för DD ofattbara, 3000 exemplar. Så långt allt gott och väl. Men det var något som skavde för LC2. Visst, låten var bra och texten hade ett budskap men det förblev dolt. LC2 kände att han inte förstod vad han själv hade skrivit, och han tyckte att det hördes på skivan. Allt medan alla jublade.

Detta har lett till nya versioner, dels en på ”The backward Tapes” -93, och dels en för denna samling. Har de kommit sanningen närmare? Det får tiden utvisa. Succésingeln ledde hur som helst till en högre status för bandet och MNW var det större skivbolag som hann först med att erbjuda dem att spela in en LP. Detta kändes stort och LC2 sände en tacksam tanke till sin nu döda mor, för att hon identifierat storheten i det som skulle bli DD:s ”Claim to Fame”.

Men har man inga problem går det alltid att skaffa sig. Våren -82 intog de numera åtta man starka bandet MNW:s lokaler ute i Vaxholm. Blåsarna Ralf Nygård, Nils Personne samt gitarristen Calle Hillborn hade tillstött. Med sig hade de, förutom instrument och gott humör, ingenting. Inte ett riff, inte en textrad. Nada. Tanken var att konstnärskollektivet DD skulle ”leka” fram låtarna under den generöst tilltagna studiotid de hade fått. Outtalat fanns också ett annat mål: här skulle det blis tunga rocklegender. Ut med avantgarde, humor och vansinne, in med solglasögon, skinnpaj och så kallade ”ärliga” texter som skulle ”handla” om något.

Efter månader av bråk, skrivkramp, plötsliga ”geniala” infall, alkohol, minnesluckor, pasta, sömnlöshet, pizza samt skadegörelse var äntligen albumet ”Sympati för Djävulen” klart för utgivning. Att det över huvud taget blev en skiva, kan bara tillskrivas de medverkandes exceptionella begåvning. Generellt består plattan av tungfotad rock med högtravande texter - något många recensenter var snabba att racka ned på. Ändå finns där några låtar som lyfter sig över genomsnittet, och det rejält. Tre av dem finns på denna samling. Med en ny platta i ryggen gjorde storbandet ett antal spelningar under hösten. Den högsta kultfaktorn uppmättes naturligtvis när gossarna fick öppna för Nico på Kamraspalatset i november. LC2 har skakande minnesbilder: ankomsten till sagda etablissemang , då Nico repar ”Das Lied der deutschen” på sitt harmonium. Knappt har 2:an smält detta, innan hon avbryter sig och säger:

- Well, i don’t know, not in Sweden.

Allt framfört med hennes berömda lyriska baryton. Det stumma mötet backstage, eller de artighetsfraser som utbyttes innan spelningen berättar samma historia: hur overkligt det kan kännas att träffa en legend i verkliga livet. Hennes band, The Invisible Girls (som uteslutande bestod av män) var vänliga nog att erbjuda transport av DD:s trumset och andra prylar. Spelningen gick fint trots hostmedicin, och minnet av det hela kunde sorteras under”positivt”.

Interna stridigheter, mest beroende på missnöje med plattan, ledde till att storbandet splittrades 1983 till förmån för det som varit kärntruppen sedan 1980: LC2, Martin, Henrik och Anders.

Nu skulle här bli ordning på det avantgarde-rockiga torpet. Ett arv gjorde det möjligt för LC2 att införskaffa en portastudio (en fyrkanalig, portabel inspelningsstudio som jobbade med kassettband). Portan var vid denna tid så populär att till och med Bossen himself spelade in ett helt album på den:

”Nebraska”. DD hyste samma planer och det nya albumet tog form i replokalen på Skeppar Karls gränd under våren -83. LP:n fick titeln ”Revolverkäke” (ordet kom till LC2 i en dröm) och man kan säga att den lider av motsatta problem jämfört med ”Sympati för Djävulen”, starka låtar men usel produktion. Mastertapen som gjordes på gamla kära EMS, saknade all form av bas eller mellanregister. Den lät som om den spelades upp via en telefonlur. Att vid graveringen försöka ”pytsa på” i dessa frekvenser, hjälpte lite eller inte alls. Plattan släpptes på egen label augusti -83 och sågades i tidningen Schlager jäms med fotknölarna av medelmåtteriets vapendragare nummer 1: Håkan Lahger. Sådärja. Hur som helst, bandet kämpade på några månader tills allt stannade upp i januari -84. Efter sig lämnade de ett par högst ojämna album, en fantas- tisk kassett, en succésingel och 1000 ouppfyllda mål.

En annan tid grydde. LC1 hade redan under -81 börjat arbeta i operakören, och innan dess i samarbete med LC2 tagit hand om deras sjuka mor tills hon bytte dimension i augusti det året. Nu 1984 stod LC2 utan band medan LC1 så smått inledde en operakarriär. Efter ett par soloförsök beslöt sig LC2 för att slå ihop sig med 1:an, gifta sig och låta udda vara jämnt. De upptäckte snart att ett normalt (nåja) liv hade sina fördelar, åtminstone för tillfället. Under de kommande åren dominerade LC1 så gott som helt och hållet tillvaron. LC2 kunde ibland göra korta gästspel i urvattnad form på någon fest, någon enstaka solospelning, eller tillsammans med bandet Blomsterunge som gjorde come back -86.

1:ans operakarriär gick sakta men säkert framåt. Situationen var ohållbar. Det som fick fördämningen att slutligen brista, var att Martin samtidigt haft fräckheten att bli signad av svenska CBS/Sony i egenskap av nytt pop-hopp. Detta i kombinat med faderskap fick LC2 och Martin att börja diskutera en återkomst för DD, åtminstone i form av en singel för att fira det stundande 10-årsjubileet. CBS lät sin nya guldkalv ge ut singeln ”Huset är fullt med syra” hos dem och hela det gamla sköna gänget återförenades för att göra en ”knäpp” video till låten. Den icke föraktliga uppmärksamheten i tv, press och radio, gav mersmak. LC1 blev tvungen att ge 2:an tjänstledigt för så- väl radiointervjuer som förödmjukande releasespelningar samt en konsert med hela bandet i Hultsfred. Själva låten, en förvriden hiphop-pastisch, kombinerade deras gamla vansinne med något nytt, närmast folkligt. De vältrade sig glatt i sitt självförakt och tänkte ”ha kul” så länge som det varade. Det kunde ha stannat där. Och det gjorde det.

LC1 gav 2:an utegångsförbud för nu började operakarriären ta snurr på allvar. Martins pop-dito började sakta dala och snart var CBS ett minne blott. Detta väckte välgörande rebellisk vrede hos honom och eftersom operavärlden kan vara nog så frustrerande fick snart LC2 ledigt igen för att avreagera sig och få leka med sin gamle kamrat. 1992 kom resultatet: CD:n ”4 känsler”. En sak märks direkt här: grabbarna hade lärt sig hur man spelar in musik på ett sätt som får resultatet att likna det man hade tänkt sig. En ny värld öppnades. Låtmaterialet liknade ”Huset är fullt med syra”: det absurda tilltalet, men med ett stänk av tillgänglighet och poppig lätthet. LC1 som blivit mer och mer intresserad av vad 2:an höll på med, kunde faktiskt känna sig riktigt bekväm med den nya plattan och skrocka operabelåtet när den fördes på tal i något illustert sällskap. För viss framgång nådde även den via radio, tv och tidningar. Hultsfredsfestivalen besöktes ännu en gång och trots tekniska problem och motgångar av Titanic-magnitud lyckades de väcka sympati i sina försök att genomföra spelningen. Tågresan hem till Stockholm dränktes i öl, skratt och planer på att bilda mariachi-bandet ”Los Värdos”. Betydligt mer lyckat blev konsertmötet med Åke Hodell och Kristina Lugn på Millesgården samma år. Att kompa henne reciterandes ”HIV-mannen” eller se husguden Åke framföra ”General Bussig” gav Larsorna och Martin en känsla av att ett mål var nått.

Men snart rann allt ut i sanden igen. Tiden gick, LC1 sjöng och sjöng, Martin gjorde reklam och LC2 tittade på. 1993 gav Sista Bussen ut samlingen ”The backward Tapes”. Låtar från Kassetten blandades med diverse outgivet material. Knappt någon uppmärksamhet i media. Det gjordes en spelning på Kafé 44 i samband med releasen. LC2 var vid denna tid så vag i konturerna att LC1 fick ta över micken och keyboardet. Ett rop från publiken att de blivit gamla och feta fick det lakoniska svaret: Är du så mycket smalare då? Dags att checka ut. Det skulle dröja fyra år innan nästa album. Under dessa år fördes LC1 och 2 närmare varandra av det som populärt kallas ”livets hårda skola” och hade runt 1996 nått en gemensam syn på tillvaron.

Martins reklamande och familjeliv hade laddat även hans batterier så när inspelningsarbetet med det som skulle bli ”Patrik” inleddes, förstod de snart att handskarna var av. Det mesta spelades in i Larsornas lägenhet i Stockholm. De jobbade på Wermlandsoperan i veckorna då Martin kunde husera i lägenheten med den portabla utrustningen och på helgerna kom Larsorna hem och hjälpte till. Albumet, som släpptes -97, är kanske den enskilt starkaste platta de gjort med spännvidd från humor till ångest, vrede, fulhet, trasighet och ren skönhet. Naturligtvis fick de dålig press. Fuck it.

Lars delade upp sig igen och började nu sjunga huvudroller på Stockholmsoperan. LC2 syntes dock ofta hänga i kulisserna, mer intresserad av opera som han nu blivit. När millenniet började närma sig var det dags igen, idén dök upp till en platta med ett klart budskap: FUCK YOU. Alla baktankar om någon som helst positiv uppmärksamhet var som bortblåsta. I Martins nya källarstudio på Birger Jarlsgatan kom ”Fluffprestige 2000” till. Albumet följer ett enkelt koncept, surrealistiska texter, skärande buller, hårda rytmer och 30 minuters rundgång. Vad kan gå fel? Allt. Det vill säga, de fick som de ville.

Noll uppmärksamhet sånär som på en positiv recension i Dagens Nyheter, en video som minst sagt tvärdog (detta var före Youtube) och en missförstådd spelning på Mejan. Men detta hindrar inte ”Fluffprestige 2000” från att vara ett litet konceptuellt mästerverk, väl värdigt sin plats bland Stockhausen-skivorna i Moderna Museets presentshop. Sen gick alldeles för många år då det hände alldeles för mycket saker: 9/11, begynnande tunnhårighet, de alltmer ihopsvetsade Larsornas operaresor till Danmark, Tyskland, England, USA, etc., soloalbum, duoalbum, sorger, bedrövelser, fan och hans svärmor, kärlek, glass, körkort och själva döden…

Sen helt plötsligt skulle DD fylla 30 år. Vid den här tiden (2009) började en tredje Lars växa fram. Han såg och formulerade det som redan var på gång: LC1 och 2 var en och samma. Intellekt och känsla kunde mötas, det höga och det låga insåg sitt ömsesidiga beroende och förenades. När detta hade skett löstes 3:an upp och ingick i total-Lars. 30-årsjubileet firades med två spelningar, på Göta Källare i oktober och Kulturhuset i december. Den ena som synthduo och den andra som gästkavalkad. Firandet ville aldrig ta slut. För att dra ut på det hela började ett nytt album planeras. Det släpptes 2011 under namnet ”Album”. Plattan är en ojämn resa mellan remakes, covers och nytt material. Många höjdpunkter men också en del transportsträckor. Den här gången var pressen lite mer på hugget. Det hade naturligtvis ingenting att göra med Bill Skarsgårds medverkan i videon till ”Bränner ner ett hus”? Nej, säger jag. Förutom sagda video var DD ovanligt aktiva under denna utgivning.

För första gången på 20 år förekom de i både radio och tv, och en releasespelning på Strand i Stockholm uppvisade indikationer på rörelser hos liket. Men den största händelsen var egentligen ett sidospår. Total-Lars och vännen Jonas Almqvist (frontfigur i och grundare av Lädernunnan) hade under ett år jobbat på att få John Cales turné ”When Past & Future collide” att komma till Kungliga Operan. Cales turné byggde på konceptet att han och hans band samarbetade med lokala symfoniorkestrar och framförde hela albumet ”Paris 1919” bland annat. Den gamle idolen var helt med på noterna och även Operans ledning, åtminstone till en början. Men när Cale lagt om sitt schema och Lars och Jonas tyckte sig skåda målsnöret, drog sig Operan plötsligt ur.

Två snopna kultrockare i Stockholm och en arg Cale i Los Angeles gör ingen glad. Konserthus efter konserthus nobbade projektet tills Malmö Opera tog över och räddade alltihop. Det skulle fortfarande krävas en mängd förvirrade mail hit och dit om allt från gager till mikrofoner, ensamrätter, tv-inspelning, förband etc. innan påsen slutligen knutits ihop. Den 21 november 2011 ägde konserten rum med DD som förband. Total-Lars vittnar ofta och gärna om de 48 timmarna före konserten. Hur han den 19 november sjunger Siegfried i ”Götterdämmerung” på operan i Riga, morgonen efter flyger till Stockholm för att direkt ihop med Martin packa en bil full med utrustning och på eftermiddagen börja köra ned till Malmö. Hur de anländer till Teaterhotellet, där de möter upp med projektets Primus Motor Jonas A, hur de förgäves försöker bota sömnlösheten med öl, hur de nästa förmiddag bär utrustning till operan, hur Lars med flickvän Sara kånkar på tungt keyboard samtidigt som de hör John Cale repa ”Hedda Gabler” med band och Malmö Operas orkester, hur nära de då är till tårarna och så vidare, och så vidare. Lars, Jonas och Cale har ett kort samtal då de diskuterar lokalens akustik och andra konkreta frågor.

Om man skulle frysa detta ögonblick skulle man då kunna se de tre sammansmälta Larsorna på var sitt sätt glädjas åt att ha nått detta mål? Skulle man se 1:ans intresse för Cales klassiska skolning? Eller 2:ans inte första men väl viktigaste möte med den enskilde musiker som under 35 år betytt allra mest? Eller 3:ans känsla av triumf över att tillsammans med Jonas ha rott detta hjärteprojekt i land? Vem vet. Vi har ännu ej tekniken för att kunna dokumentera sådana förlopp. Den kvällen öppnade DD inför drygt 600 personer för första gången någonsin framträdandes på en operascen. Martin och Lars lyckades hålla nerverna i schack och kunde lämna scenen till Cale med gott samvete. Cales del av konserten filmades av SVT och sändes våren 2012. DD löstes upp igen och gav plats för andra projekt.

Så, ytterligare några år senare ser vi Martin och total-Lars planerandes den bok/samlingsbox du nu håller i din hand. Återigen: DD var mer en idé än ett band. Och efter snart 40 år har denna idé gått igenom så många förändringar, så många faser och ändå är den detsamma, idén om total frihet, inspirerad av dem som rört vid deras hjärtan när livet känts svårt, Lou Reed, Nico, John Cale, David Bowie, Frank Zappa, Åke Hodell och andra. Total frihet i konsten är svårt nog, i livet närmast omöjligt. Men det är värt ett försök.

Post scriptum

Du drömmer att du går in i en konsertsal…Det är fullt med folk som ignorerar bandet som spelar på scenen…I drömmen fattar du inte vad de gör, när du vaknar kan du inte beskriva alls hur de lät, du minns bara att du inte ville att de skulle sluta spela. Det bandet vill Dom Dummaste vara.